I medeltidens Norge var förutsättningarna för jordbruk dåliga och en stor del av befolkningen bodde vid kusten. Skeppsbyggarkonsten i de nordiska områdena var högst utvecklad i hela Europa och var en förutsättning för de sjöfärder som påbörjades under senare delen av 800-talet. Dessa sträckte sig från Grönland i väster till Kaspiska havet i öster och kunde vara såväl handels- och upptäcksfärder som rena plundringståg.

Långskepp

De långskepp vikingarna byggde hade breda, flatbottnade skrov och var perfekta i grunda kustvatten eller när man skulle ta sig uppför floder. Med dessa skepp kunde vikingarna ta sig långt in i främmande länder.

Till en början var det små skaror som gav sig ut på dessa färder, men flottorna växte efterhand till hundratals långskepp som seglade till England, Skottland, Frankrike och Irland.

Ursprunget till ordet viking är inte helt klarlagt, men att ligga i viking innebar att vara ute på krigsstråt. Vikingarna kom som pirater för att plundra och mörda, och deras rykte spred skräck längs stora delar av Europas kuster. Eftermälet är dock inte helt rättvist. De var inte enbart råa krigare utan även skickliga handelsmän och administratörer.

Dublin

Vikingarna grundade flera städer och kolonier, till exempel Dublin på Irland och Normandiet i nuvarande Frankrike. Mellan år 879 och 920 koloniserade de Island, som i sin tur blev en språngbräda för koloniseringen av Grönland.

Vid 1100-talet hade vikingarna försvagats av inre stridigheter. Samtidigt hade många av länderna nere i Europa blivit starkare och svårare att angripa.

Vikingatidens slut brukar ofta sättas till 1066, då den norske kungen Harald Hardråde föll i ett misslyckat försök att erövra England några veckor före slaget vid Hastings.