Det finns stora berg, små kullar och bergstoppar du inte sett ännu. Varje gång solen skiner känner jag mig rastlös och vill ge mig ut i bergen. Jag vill ta mig upp och se hur världen ser ut från toppen. Jag har klättrat i berg över hela världen – Himalaya, Kaukasus, Alperna, Anderna, Pamir, i Afrika och Alaska – men det är något speciellt med norska berg. De är annorlunda.
Bakgrund
Jag är så tacksam att ödet tog mig till den magnifika bergsregionen Valdres och Beitostølen. Man skulle kunna säga att min största dröm har blivit verklighet – jag bor i fjällen. Jag har lärt känna området kring Beitostølen, vandrat i alla leder häromkring och bestigit Bitihorn och Mugnetind. Så vad ska jag göra härnäst? Det är dags för Norges högsta berg – Galdhøpiggen (2 469 m). Det är för övrigt rätt tid på året att ta sig an uppgiften. Att hitta likasinnade bergsklättrare var ingen konst, och en strålande dag i september lämnar jag Beitostølen tillsammans med mina två följeslagare Bent Johan Pakarinen och Tor Solberg. Vi ska erövra Skandinaviens högsta bergstopp.
Tidigt på morgonen möts vi av ett Bitihorn insvept i moln. Det är alltid en vacker utsikt. Det är ingen slump att det här berget är en symbol för Beitostølen. Vår färd leder oss till Valdresflye, som är en av de högst belägna bergsvägarna i Norge. En kosmisk känsla infinner sig – bergsplatån sträcker sig så långt ögat når, som om vi befann oss i en alpin öken. På vintern är den här vägen avstängd. Längs vägen insuper vi den imponerande panoramautsikten vid Besseggen, områdets mest populära vandringsled. De följande två timmarna går vi igenom nationalparken i Jotunheimen.
Galdhøpiggen, Norges högsta berg
Vi har valt att bestiga Galdhøpiggen via den längsta rutten, dvs. från öster. Vi kommer till Spiterstulens fjällstuga tidigt en kylig morgon. Bara några få bilar står på parkeringsplatsen. Det är inte den mest populära rutten mot toppen. De flesta bergsklättrare väljer den lättaste, kortaste vägen från Juvasshytta. Vädret är perfekt: sol och blå himmel med fantastisk utsikt över bergen. Vägen är tekniskt okomplicerad men väldigt lång. Leden är väl märkt. Vi börjar långsamt och njuter av landskapet.
Egentligen är vi fyra äventyrare, för vi har ytterligare en välkänd klättrare med oss – hunden Rocky, som har bestigit åtskilliga bergstoppar och som har gått längs alla vandringsleder i området. Han verkar inte ha några problem med bergsklättring. På vägen stannar vi till och dricker kristallklart vatten från bäckarna vi passerar. Halvvägs upp ser vi snö för första gången. När vi når bergsryggen har vi en fantastisk utsikt över glaciärerna och Juvasshytta fjällstuga på andra sidan berget.
Vi kan se hundratals andra klättrare på väg mot glaciärernas toppar. Vi är nöjda med att vi valde den långa vägen; på så sätt kan vi njuta av stillheten och naturen. Den sista bergsryggen visar sig vara väldigt lång. När vi når den första toppen ser vi Galdhøpiggen på avstånd, täckt i glittrande snö. Efter fyra timmars klättring når vi äntligen den högsta punkten. Fantastiskt! Här uppe finns en cafeteria och mängder med folk som vill ta foton. Det vill vi också, så vi får stå i kö och vänta på vår tur. Ja det här berget är verkligen populärt.
Minnen för livet
Vi kunde inte ha hoppats på bättre väder. Det var en smula kyligt, men det unika landskapet fick oss snart på andra tankar. Utsikten över Jotunheimens bergstoppar och glaciärer är spektakulär. Vi skulle kunna stanna här för alltid. Det går inte att jämföra med andra ställen: Jotunheimen är verkligen ett underbart ställe. Och nu kan jag lägga till Norges högsta berg till listan med berg jag bestigit!
Om författaren
Andris Malasevskis, 28, är en professionell äventyrare och bergsklättrare som har bestigit några av världens högsta berg. Han kommer från Riga i Lettland men bor numera i Beitostølen, Norge.