Tidigare, skråbaserat väggmålningshantverk i Norge utgick från vissa bestämda mönster; exakta kopior av dekorer och motiv hämtade från de stora europeiska konstnärerna. Med rosenmålningen kom ett friare konstnärligt uttryck, en unik och folklig konstform som nådde sin höjdpunkt mot slutet av 1800-talet. Rosmåleriet var ett lantligt fenomen och utövades av lokala konstnärer som reste runt från gård till gård.

Vissa gamla timmerstugor har fantastiska graveringar och utsmyckningar. Men också dessa allmogekonstnärer var påverkade av den internationella konsten, även om det tog tid för kontinentala trender att nå ut i de små byarna.

I dessa gamla väggmålningar finns spår av alla de stora stilarna som renässansen, barocken, rokokon och empiren, sammansmälta med den lokala traditionen och starkt påverkade av konstnärens personliga smak och läggning. Resultatet blev en speciell och sprudlande folkkonst, föreställande växter och människor, blommor och träd, bibliska motiv, ryttare och soldater - vanligen i ljusa, harmoniska färger.

Drakstilen

Många norska träbyggnader är byggda i drakstil, en stil som är unik för Norden och rikt utformad. Stilen växte fram ur 1800-talets intresse för vikingatidens djurdekorationer.

Norge var på väg att bryta sig ur unionen med Sverige och nationalismen blomstrade. Drakstilen betraktades länge som historievurmandets mest smaklösa uttryck. Dock behölls den när Holmenkollen Park hotellet i Oslo restaurerades.

Även vid andra praktfulla trähotell runtom i landet, främst i de västra delarna, har man insett drakstilens attraktionsvärde. Kanske speciellt för utländska turister som uppskattar landets unika kvaliteter. (Källa: Det gode liv i Norge)